tisdag 2 juli 2013

Medicinmannens sång

Jag tror den hade sitt ursprung i begynnelsen. I början av min själs födelse. Som en avgörande part till att min ande överhuvudtaget bestämde sig för att bli en separat del i det som egentligen är en helhet. Dess frekvens, vibration och dess toner samlade ihop alla delar som behövdes för att skapa själen som skulle vandra mellan dimensioner, världar och liv. En sång som lockar och vaggar. Som tröstar och motiverar min själ att växa i styrka och gör att den vågar visa sig för mig i hela sin prakt.
Jag hade inte hört den på länge. Jag visste inte att jag saknade den så mycket som jag just då märkte att jag gjorde. Sången gick rätt in i mitt hjärta och spred sig ut i min kropp. Ut i varje cell, i den minsta beståndsdel av mig. Den skapade där en energi som spred sig ut, uppåt och utåt. Ut i mina armar och ben. Ner i jorden, runt mig och upp ut till universum.
Och när jag öppnade mina ögon som varit slutna så log han. Underfundigt, kärleksfullt, finurligt. Väntar nu, längtar på att höra den sången igen. Kanske i natt, i drömmarnas land.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar